1Utsaga om Moab.  Ja, med Ar-Moab är det ute den natt då det förstöres.  Ja, med Kir-Moab är det ute den natt då det förstöres. 2  Habbait och Dibon stiga upp      på offerhöjderna för att gråta;  uppe i Nebo och Medeba      jämrar sig Moab;  alla huvuden där äro skalliga,      alla skägg avskurna. 3  På dess gator bär man sorgdräkt,      så ock på dess tak;  på dess torg jämra sig alla      och flyta i tårar. 4  Hesbon och Eleale höja klagorop,      så att det höres ända till Jahas.  Därför skria ock Moabs krigare;      hans själ våndas i honom. 5  Mitt hjärta klagar över Moab,      ty hans flyktingar fly ända till Soar,      till Eglat-Selisia;  uppför Halluhits höjd      stiger man under gråt,  och på vägen till Horonaim      höjas klagorop över förstörelsen. 6  Nimrims vatten      bliva torr ökenmark,  gräset förtorkas, brodden vissnar,      intet grönt lämnas kvar. 7  Återstoden av sitt förvärv,      sitt sparda gods,  bär man därför nu bort      över Pilträdsbäcken. 8  Ja, klagoropen ljuda      runtom i Moabs land;  till Eglaim når dess jämmer      och till Beer-Elim dess jämmer. 9  Dimons vatten      äro fulla av blod.  Ja, ännu något mer      skall jag låta komma över Dimon;  ett lejon över Moabs räddade,      över det som bliver kvar av landet.